Alva kom in till mig efter att ha varit ute på gården och lekt med sina syskon och grannbarnen och grät och såg ut som hon skulle trilla i backen vilken sekund som helst. En snabb blodsockerkontroll visade på 2,2. Hon låg i min famn och grät och skakade och musklerna ryckte. Jag fick i henne ett gäng dextrosol men de hjälpte inte och jag fick också fylla på med ett glas mjölk.
Alva såg ut att bara bli sämre och sämre och kämpade med att hålla sig vid medvetande och gick mellan vaket tillstånd till avsvimmad. Dödsångesten lyste i ögonen på henne och hon bad desperat mig flera gånger att hjälpa henne. Just då tänkte jag gå och hämta glukagonsprutan men hejdade mig själv och tänkte, nej hon har fått ett helt gäng med dextrosol och mjölk, ge det lite tid blodsockret kommer att gå upp och hon kommer snart må bra.
Efter en stund verkar det lite bättre och hon säger att hon måste ha något att äta, ge mig något att äta och jag hämtar en digestivebar åt henne. När hon har ätit den och legat i min famn ytterligare 10 minuter så är faran över och hon mår bättre, efter ytterligare en liten stund reser hon sig upp med ett leende på läpparna och är som vanligt och vill gå ut till sin kompis. Kvar sitter jag uppskakad av händelsen. Chocken satt kvar i flera dagar och jag känner mig fortfarande orolig till och från.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar